Kom ut precis bredvid den stora scenen vid Brandenburger Tor vid elva tiden, en timme innan själva tolvslaget. Jag kände att jag inte ville stå i den stora folkmassan när klockan slog tolv, för att inte tala om kaoset som säkert kommer att bli när alla skulle ut på gatorna för att ta sig vidare i nyårsnatten efter tolvslaget.
När vi kom ut så försökte vi att gå över torget bakom/framför monumentet men se det gick inte utan vakterna pekade med hela handen att vi skulle fortsätta bort till en parallell gata. Kom ut på fel sida så vi behövde gå runt för att komma över till Potsdamer plats. För varje gata som gick till höger var det omöjligt att svänga in för de var blockerade med kravallgrindar. Refexvästarna glimmade under gatlyktorna. Vi gick längre och länge bort. Samtidigt som vi gick från festplatsen strömmade det unga människor till platsen. Efter ytterligare en liten bit så försvann kartan i huvudet. Vi visste att vi var på rätt väg för till höger reste sig stängsel och tillsammans med oss gled många personer som också skulle ta sig till en annan festplats. När jag frågade Hans om han visste var vi var så blev han tveksam och gick fram till en polis och frågade efter vägen. Polisen pekade uppåt. Vad kunde hon mena? Skulle vi uppåt? Nej. så var det inte utan hon pekade på ett högt hus som hade en skylt på taket som talade om att det var den platsen som Hans frågade efter. Skönt.
Där framme såg vi ljusen. Julmarknadsstånden började dyka upp och krutröksdofterna blandades återigen med glögg och korv os.
”Jag är från Stockholm,” säger Hans när han vill att vi ska snedda över en stor gata – tar mig i handen och leder mig över den stora gatan. Mitt i gatan, när jag skulle sätta ner foten mitt i ett steg så fräste en raket under foten och då jag inte trampade ner helt så for den iväg med ett kraftigt sprak. Så här var det, raketer hela tiden från alla håll och kanter.
På vägen passerade vi ett litet öppet centrum. Där fanns det några soffar att sätta sig på och hans som glidit runt i sina kängor och började klaga över en ond tå. (Vilket han hade helt rätt att göra efter sju timmars gående). Vi satte oss ner och då sprängde några glada ungdomar en smällare mitt på marmorgolvet en liten bit från oss. Vi for upp ur soffan och grabbarna brast i gapskratt. Jag försökte blänga på dem men brast själv snart ut i skratt – jag hade ju kommit upp utan besvär ur de låga sofforna.
Vi fortsatte promenaden hem till hotellet. Klockan var kvart i tolv när vi sms våra ungar – ”Att nu lägger vi oss”. Det var en helt omöjlig tanke för dånet utanför fönstret ökade till ett dånande inferno. Vi ställde oss i fönstret och tittade på hela härligheten. För det var en härlig spännande känsla det här med alla rakter och smällare. På gatan utanför var det fem ”lag” som tävlade om att smälla mest och högst. Den lilla familjen tvärs över gatan envisades att rikta sina raketer till hotellets fasad, alltså snett uppåt. Inget farligt hände – de hade väl någon slags kontroll ändå. Röken från raketerna låg som en dimma utanför fönstret. Vi bodde fem våningar upp och efter en stund kunde vi inte se huset på andra sidan gatan.
Vi somnade efter en stund. Hörde inte raketerna eller sirenerna från polisbilar och ambulanser. Vi sjönk ner i dvalan med ett leende på läpparna – det här var ett nyår att minnas.
Lämna ett svar