Queenie – Remember Wembley, visst låter det lite spännande.? ”Med hundratals konserter i hela Europa och delar av Asien”. Nu börjar man verkligen förstå att det här är något för mig. För att inte tala om detta: ”Inför miljontals passionerade TV-tittare fick Queenie sitt fantastiska genombrott”. Där började jag förstå att nu skulle Hans med också. ”En kväll fylld av megalits som Radio Gaga, I Want it All, Bohemia Rhapsody, We Will Rock You, We are The Champions och många, många fler” Nu förstår vi att detta tillfälle fick vi inte missa. Sagt och gjort. Anmälan och betalning.
I fredags var det dags. Först ett vattengympa-pass sedan snabbt hem för att klä om, i med ett par mackor i magen, lite rött på läpparna och sedan i väg till teatern. Håret hade inte hunnit torka i nacken och eftersvettningen kom i attacker.
Så står vi där och ser oss omkring. Vilken tjusig foajé teatern har dessutom – vilka vackra marmortrappor. Varför har vi inte sett det förut? Kanske för att det alltid brukar vara smockat med folk! I dag nästan inga alls. Oh kära nån, var har alla gråhåriga damer tagit vägen? Hoppsan, så här många herrar brukare det väl inte vara på teatern?
Strunt i det och in i salongen. Vi fick platserna längst ut och ställde oss vid väggen för att släppa in de som kom senare och skulle längre in i raden. Och det gjorde de – så där en fem – tio minuter efter att föreställningen skulle ha startat. Till sist släcktes ljuset och sedan drog det i gång! Ett ljud som inte var av denna värld eller rättare sagt skulle ha passat betätter på en utomhusarena med så där en 20 000 åskådare.
Ljudvågorna slog mot mig som sparkar i magen, rakt genom kroppen och ut i stolens ryggstöd. Hela teatern vibrerade. Kanske inte så underligt med två elgitarrer – på högsta volym – och ett batteri som jag tror att det skulle ta en vecka att hinna slå på alla trummorna och cymbalerna. Jag undrar om att killen bakom på pinnarna ens nådde till de som låg längst ut?
Ljuset vibrerade i dammolekylerna och ljudet vrålade. Till att börja med var det väldigt mäktigt, duktiga musiker och en sångare med bra röst. Det hörde jag de få gånger han lyckades överrösta musiken utan att vråla. Och micken ska man verkligen ha den mellan benen, i skrevet och jucka fram och tillbaka med lilla rumpan? Jag trodde den skulle förstärka ljudet och inte fungera som någon slags attrapp? Ja, jag vet att jag är gammal.
Efter två låtar så ser jag hur mannen son sitter i raden framför mig sticker, lite diskret, ett pekfinger i vänster öra. Jaha, då är det inte bara jag som tycker att det är alldeles för högt ljud. Tredje låten – en busvissling rakt i mitt vänstra öra som får mig att studsa framåt. Låtarena som sedan dundrar och vrålas fram under den första timmen har gett mig en ringande ljud i öronen och Hans huvudvärk. Undrar om Oueenie har gastat We Will Rock You? Det är ju i alla fall en låt som även jag borde känna igen.
Efter ett dånande solo på elgitarr, som egentligen var riktigt bra om det inte varit så förbaskat högt, framfördes en framfördes en kärlekssång. Jag tror inte att det finns en kille i hela världen som skulle ha chans på en tjej efter detta vrål. Tjejen hörde nog inte när han frågade: ”Ska vi gå hem till dig eller hem till mig”? Hennes öron skulle – som hos mig – ringa oavbrutet och dränka hans fråga.
Som tur är så blev det paus så Hans och jag kunde smita i väg, för så väluppfostrade som vi är så kunde vi inte ställa oss upp och gå från salongen.
På förmiddagen I dag har vi varit och lyssnat på Lördagsmusiken i S:t Nikolai kyrka. Cantemus Vocalensemble framförde ljuvliga sånger till vacker musik. Känns som om jag sonat dådet att ta med Hans till Oueenie – remeber Wembley genom att sitta i en mäktig kyrka och lyssna till vackra röster. Det är ju inte ”min melodi” egentligen men efter persen i går så måste jag medge att det gav i alla fall inga ringningar i öronen. (Dessutom hade jag öronproppar i fickan om ljudet skulle bli för högt).
Lämna ett svar