Närmare bestämt onsdagen den 14 oktober kände jag något som sved till i halsen. D?!&%XX#:ar nu blir jag förkyld och vi som ska åka till Turkiet där är det 30 grader varmt då kommer bacillerna stormtrivas, f…..n. Mycket riktigt hostan kom som ett brev på posten. Mullrade långt ner i lungorna rasslade det och skrällde. Det gick så långt att jag fick träningsvärk i magmusklerna, om man kan kalla dallret muskler. Kanske finns det ändå ett litet hopp för det verkar som om det kanske ligger något som kan kallas muskler långt där inne. Host, host.
Flygresan gick ganska bra. Det var fler än jag som spred sina baciller och virus i planet. Väl nere i värmen så höll jag feber och elände i ordning genom att ”gå på” Alvedon. Lite mer mossig i huvudet var jag nog – mer än vanligt menar jag men jag klarade mig ganska bra.
Hemma igen kändes det som om hostan höll på att ge sig tills det med dunder och brak började om igen. Ännu längre ner i lungorna rosslade det ända ut i lungspetsarna. Febern låg konstant, dygnet runt, på ca. en grad över det normala. När vi – Hans och jag – inte hade sovit i lugn och ro en hel natt på mycket änge så brast tålamodet. ”Nu ringer du till doktorn och beställer tid, så här kan vi inte ha det”, sa Hans. Fick en tid samma dag en halvtimme efter att jag ringt. Sänkan låg på 60 och näsprov togs. Jag skulle få svar två dagar senare om näsprovet visade något konstigt. (Doktorn hörde aldrig av sig så jag förmodar att det inte är något farligt). Väl hemma från läkaren och utrustad med penicillin och hostmedicin så började jag med kuren. Nu är den slut, kuren alltså, men inte hostan! I morgon går jag in på femte veckan.
Får väl vänta tills Hans ryter till igen. Just nu kollar han noga att jag tar hostmedicinen. Har stoppat i mig några Alvedon för det vet jag att det har hjälpt förr.
Lämna ett svar