På väg till Side i Turkiet

Söndagen började väldigt bra med en lugn fantastisk frukost på Pio Country Club. Ett fullastad bord med allt som man kan stoppa i magen en morgon efter den Argentiska trerätterrsmiddagen med passande viner.
Det är så förträffligt att om man proppar magen full, töjer ut den så att byxknapparna skjuter i väg som projektiler och valkarna hänger över linningen som deg kvällen innan en sådan här frukost då förstår ni kan man pressa i sig: surdegsbröd, croissants, fyra sorters skinkor, lika många goda korvar, yoghurt med nötter och honung, två marmelader, nypressad äpplejuice med ingefära, cheddarost, grönmögelost, melon, färska plommon, kaffe och som ”grädde på moset” kondenserad mjölk kokt till kola.

Åkte ner till flygplatsen i god tid, gled i i avgångshallen och där fanns ett antal människor som också skulle åka till Turkiet och semestra så de var glad och pratsamma och en del var redan lite tankade. Incheckningen gick snabbt och väl innanför denna så började festen. Vin och öl flödade. Det klirrade som kyrkklockor när öl och vinflaskor hamnade i plåtpapperskorgarna. Stämningen på topp.

Sedan gick det lite nedåt! Två ingångar till flygplanet. ”Sätena femton och bakåt går in i den bakre ingången och från ett till femton i den främre”, deklarerade flygvärdinnan tydligt och myndigt innan vi klev ut genom dörrarna för att gå mot planet som stod på plattan.Vi hade säte nummer sjutton så vi skyndade oss till den bakre trappan och kom in väldigt bra.
Men sen! Hälften av resenärerna hade naturligtvis inte hört uppmaningen utan gick på lite hur som helst med den påföljden att mitt utanför våra platse så krockade alla. Irritation uppstod och knuffar, gnäll och huvudskakningen haglade. Tänk er i denna smala gång så möts stressade människor med ett handbagage som är så stort så man kan tro att de ska emigrera med tanke på den jätteväskan som sedan hämtas från bagagebandet. Inte kul!
Hur som helst så kom vi i väg i tid och den turkiska flygvärdinna sa något som lät som: Scumwhatchschullesjof. Juschkranadesjkshullle. Thank you. Vi titta på varandra och undrade ”Vad kunde hon vilja”? (Det här skämtet förstår bara ni som känner Solveig K. Fråga mig när vi ses så ska jag berätta historien). Eftersom vi hade flugit ett par gånger tidigare och hört vad som sades vid start så trodde vi att det hela handlade om säkerhetsbälten och avgång. Hon återkom ett par gånger till med samma mummel.

I denna trånga gång mellan våra säten skulle sedan vagnar dras med dricka, mat och försäljning av taxfree samtidigt som alla de som hinkat öl och vin behövde gå på toaletten – och det ganska ofta. Det hela blev inte bättre av att personalen troligen var osams och gnällde och bråkade. Dessutom så var det inte fel på högtalarsystemet som gjorde att vi inte hörde vad som sades i mikrofonerna. Jag förstod det när jag senare satt ansikte emot ansikte med flygvärdinnan så var de helt omöjligt att höra hon sa. Utan jag gick på erfarenhet och försökte minnas vad det var som de brukade säga till oss vid de olika tillfällena.
Som ett exempel kan jag nämna när vi skulle köpa en flaska ” gladvatten” och vagnen stod mellan Hans och mig så vi kunde inte kommunicera. Jag ville att vi skulle köpa Rom men Hans kunde ju inte veta det utan tog en annan flaska, då röt flygvärdinnan åt mig: Hechtooocwischkyyyy. Spelar ingen roll sa jag vi ska ha Rooooooom! Hans den snälla ska betala flaskan och räcker fram en sedel som han tycker ser ut som Euro men tar av misstag turkiska lire. Då vrålar hon: siiiiiiiiixtiiiiiiiiiiii. Det gjorde att han betalade i Lire fastän han hade tänk sig Euro. Värdinnornas sura uppträdande smittades av sig så stämningen i planet sjönk. Försökte sova lite men det blevinte så lång tid då resan bara tar knappt fyra timmar.

Framme
Plötsligt släcks ljuset och vi förstår att nu ska vi sova. Snälla som vi är så sjunker huvudet ner mot hakan och vi slumrar en liten stund. Men innan jag somnar så viskar hans ”grattis på bröllopsdagen”, klockan var över tolv.
Lika plötsligt som ljuset släcktes så tänds det och då förstår vi när nästan framme. Ur högtalaren kommer: Shullesjockemusseyonshuuuuuyouslasche one ten pm. Tank you. Då förstår vi att klockan är tio minuter över ett på natten, lokal tid. Exakt tio minuter senare landar vi. Det är den första gången som jag har varit med om en helt tyst landning. Öronen är helt igenproppade (förkyld ) så jag hörde inte ett ljud. Ganska behagligt egentligen att susa ner utan dån och skrammel.

Lite av semesterstämningen kommer tillbaka när vi står och väntar på väskorna. Fnittra lite åt ett par som står bredvid och och som ska – dom vi- var borta en vecka och har förutomdet enorma handbagaget också två resväskor i jätteformat. Ger mig sjutton på att de har halva köket och kylskåpet med sig. Har faktist sett det vid ett tillfälle när en dam öppnade sin jätteväska – där överst låg en kaffebryggare med tratt och glaskanna tillsammans med en kakburk i plåt. Inga kläder som jag kunde se. Han hade säker kläderna i handbagaget.
Slussades ut till väntande bussar. Gå till buss 438 säger en danska och ler. Vi travar på. Ingen buss med nummer 438. Frågar – längst bort bakom ett femtontal bussar. Går dit. Var ska ni? Har glömt vad hotellet heter. Är vana vid att allt går efter våra namn så vi har inte lagt hotellnamnet på minnet. Upp med biljetten. Irem garden. Våra namn finns inte med. Gå till bussen bredvid. Är du säker. Ok, ok. Hoppar på bussen. Full med trötta människor. Ungarna somnar. Tack sjutton för det klockan är halv tre. Busschauffören försöker ropa upp hotellnamnen varefter bussen tar oss fram i natten. Om det är möjligt så är det ännu svårare att höra vad han säger än vad personalen på flyget mumlade om. Efter en stund så tar jag min biljett och går fram till chauffören och frågar ”När vi framme vid Iren Garden”? Han viftar med armen och pekar framåt och säger: Bitteschööööön! Klockan är nu fyra. Nu vet vi i alla fall att vi är på rätt väg.
Kvart i fem på morgonen och jag är dödstrött, snorig, hostig, grinig och dessutom hör jag fortfarande inte. Då får vi ställa oss i en kö på hotellet och fylla i långa lappar med namn, adress, födelseort och datum, signatur och frågor om vi villa kassaskåp, aircondition, etc……
Mamman bakom oss med fyra små barn, ett sovande på armen, ser ut att svimma vilken sekund som helst, suckar tungt. Ingen hiss, tredje våningen. Vi får hjälp att bära upp en väska. Tack för att vi reser lätt. Väl inne låser vi om oss, ställer väskorna på golvet, kissar, dråsar i säng, (det här får våra barn inte läsa) struntar i tandborstningen och snart sover vi. Jag inte direkt utan jag måste hosta i en kvart. Hans säger att han får hålla sig i sängkanten för att inte blåsa ur sängen när jag tar i.