I morse var första gången på länge som jag kände kallt gräs under mina bara fötter när jag var ute och jagade. Tydligen hade sniglarna också känt det för att de var inte där. Inte en enda slempropp visade sig. Låg tydligen och tryckte i den något varmare jorden. Få se om de glider fram i kväll?
Den kalla morgondaggen gjorde att nu förstår jag att hösten närmare sig med stormsteg. Vad känner jag för det? Ganska mysigt egentligen. Kalla klara dagar, lite mörkare kvällar som gör att de levande ljusen på bordet syns bättre, varm punsch till ärtsoppan, vattengympan börjar, nya filmer på TV:n – (aj, där tog jag i – det är ju bara repriser i oändlighet).
Om jag nu ska var positiv så är fördelen med att bli gammal att jag ser halva filmen innan jag märker att jag har sett den tidigare. Visas filmen på 4:an så har det gått en och en halv timme med tanke på alla reklaminslag och då brukar jag i alla fall ha tröttnat på de gamla deckarna. Jag har oftast listat ut vem som är mördaren och skulle min gissning vara fel så får jag inte veta det då jag inte ser filmen till slutet. Det man inte vet har man inte ont av.
Lämna ett svar