Beslut

På väg hem från en roligt besök hos goda vänner i Vedby så bestämde vi att Hans skulle bestämma när han ville stanna. Det bland annat för att Hans kommentar när vi startade var: ”…. att vi har inte så bråttom hem för vi har god tid på oss och egentligen behöver vi inte vara hemma förrän på fredag. I dag är det torsdag. Det gör inget om vi kommer hem sent för då ställer jag husbilen på gräsmattan så behöver inte grannarna bli störda”.

Jag såg framför mig en hemresa i lugnets tecken. Kanske till och med ett besök på någon trevlig plats? Behöver inte vara loppis, kan lika gärna vara en gårdsbutik eller en intressant minnesplats – typ Oljeön – eller något som Hans tänkt besöka men inte hunnit.

Jag såg det inte när vi startade. Jag anade inte att GPS:ens snabbaste tid för hemkomst skulle stämma så när som på en och en halv timme. Jag såg inte hur Hans händer sög tag om ratten, hur högerfoten lade sig i läge för jämn gas eller hur Hans rumpa gnuggade ner sig i det bekväma sätet.

Jag var så inställd på den långsamma hemresan med flera raster och pauser att jag började fundera på om vi hade något gått till kaffet som vi skulle njuta av vid en fin rastplats. Borde ha förstått.

Passerade kilometer efter kilometer i jämn fin (ganska hög) fart. Framåt halv tolv säger Hans: ”Det blir väl bra med lunch vid klockan ett”? Det tyckte jag också och försökte tänka bort kafferasten på förmiddagen – vi hade ju ändå inget gott till kaffet.

Tio minuter i ett. Vroooooom, in på Burger King 100 meter från stora vägen. Nu var jag hungrig så det fick väl gå bra.

Vi hade bestämt att åka på den västra sidan om Vättern med GPS:n visade ju snabbaste vägen och det var absolut inte den västra sidan. Kanske tar vi en paus i Motala? Swich – där for Motala förbi. J brukar säga till mig att var tydlig, säg till när du vill stanna så jag försökte med däääääärr ville jag stanna. Förbi. Där går också braaaaa. Förbi. -”Du måste vara trött eller hur? Hur är det med högerfoten och händerna kramp eller..”?, sa jag.

Hans börja förstå att nu är det nog dags att stanna. Passerar Jönköping i god fart. Trodde att han ville vila lite vid köpcentret där men inte. Hade passat mig bra annars.

Så var vi inne på motorvägen och ni vet hur ”många” rastplatser det finns där! Jag måste säga till Hans fördel att han försökte hitta en bra plats men han lyckades inte efter som inte fanns några här.

Nu hade mitt tålamod tagit slut. Klockan var halv tre och vi skulle vara hemma om en och en halv timme. Då sa jag: ”- Du är inte så bra på att bestämma så nu bestämmer vi att jag bestämmer att vi ska stanna!”.

Och så pekade jag med hela hand och sa med tydlig röst :-”Sväng höger, kör in bakom bensinmacken, stanna här vid den här lyktstolpen!”. Det gjorde Hans. Han lossade händerna från ratten, lyfte foten från gaspedalen och lade sig en stund på sängen. Jag kröp upp i min säng med ett korsord och lugnet lägrade sig i husbilen.

Hjälp vad var det? En meter utanför mitt fönster dundrade en enorm långtradare förbi på väg in på långtradarparkeringen 100 meter längre fram.

Hjälp vad var det? Två meter utanför Hans fönster fick järnvägen och ett godståg passerade med dunder och brak.

Vi fnittrade till båda två. Jag lade ifrån mig korsordet och snart sov vi. Vet inte om det kom fler långtradare eller godståg i alla fall så hörde vi dem inte.