Har aldrig reagerat så starkt på hemska och omskakande nyheter som jag gör nu för tiden. Har troligen varit väldigt förskonad. Jag har kanske inte fått en glimt av avgrunden i tidigare eller har jag, som jag brukar säga, levt i en skyddad verkstad?
I dag blir jag väldigt upprörd över alla hemskheter som sker i världen. Allt våld, krig och hat. Jag kan inte se en film där man slår och slår inte heller där barn och människor far illa.
Tydligen tål jag deckare men det kan bero på att jag sett så många så att de för mig är de sagor som de egentligen är. Men så fort jag får se verklighetens kalla ansikte grina mot mig så vill jag krypa ner och gömma mig bakom soffkudden. Fegt? Ja, visst!
I morse, vid femtiden, då jag vaknade och bytte sovrum för att ligga och lösa några korsord innan det var dags att stiga upp så vänder Hans sig om i sängen och säger att något tråkigt hade hänt.
Jag stannar upp helst paralyserad medan blodet pumpar runt i kroppen så att det dånar i öronen. Stillhet och kaos i ett.
Då säger Hans att han fått ett meddelande om att en barndomskamrat har gått bort. Vi har aldrig träffats men jag talade med barndomsvännen för några veckor sedan då han ringde och sökte Hans. Han skojade med mig och sa att han var en granne som ville klaga på oss så jag var ganska sur i tonfallet mot honom. Han skrattade till, berättade vem han var och bad att få tala med Hans. Eftersom jag kände mig lite generade över att ha varit så beskt så sa jag bara, ”Det kunde du väl sagt direkt!” och lämnade över luren.
Vad jag ångrar mig. Kunde jag inte ha skrattat med och försökt sett det roliga i det hela? Nu får jag aldrig en chans att gottgöra det. Kanske har det ingen betydelse för honom men för mig hade nog mottagandet av dödsbudet blivit lite mildare om jag vetat att jag varit snäll den sista gången vi hördes!
Lämna ett svar