Utflykten till Bodegan

Klockan tio går bussen. Det är lite kyligt i luften så både en tröja och den tunna dunjackan åker på. Vi går upp till busshållplatsen och spanar efter Paul och hans buss. Ingen där. Vi spanar och spanar, klockan går, tre minuter i 10. Fel plats? Bara vi som ska åka? Nej då, där kommer Julio med resten av gänget och runt rondellen kommer Paul med busen.

Vi kliver in. Hans sätter sig fram hos Paul, han har ont i ryggen och vill inte sätta sig längst bak. Visst är det underligt att kommer jag sist på en buss så kan jag ge mig sjutton på att jag hamnar längst bak. Nu gick jag på näst sist och hamnade  – näst längst bak.

Vi far genom Nerja upp på motorvägen som leder till Malaga. Förbi branta raviner vars väggarna är klädda med stora avokadoträd som ser ut som äppelträd, ganska låga och vida, men bladen liknar apelsinträdens fast större.  Det finns inga vilda skogar eller ängar utan allt är uppodlat och mer eller mindre väl underhållet.

Väl framme i Malaga svänger vi av till bodegan som ligger ovanför Rincon de la Victoria i byn Moclinejo. (Bodega betyder vingård eller vinaffär). Far fram på slingrande vägar som ligger längst upp på bergåsarna som strålar ut från de höga bergen ända ner till havet. Ibland åker vi på en serpentinväg som förbinder åsarna med varandra.  Även här syns havet hela tiden.  Det är så vackert och lite läskigt. Vägarna är smala och det saknas naturligtvis räcken eller skydd ner mot de enorma stupen.

Vi åker på en så smal, ringlande väg. Jag undrar om den verkligen räcker till  och håller för vår breda och tunga buss. Det verkar så för vi kommer fram till en platå högt uppe på ett berg. Där står en bil. Ut stiger vår bodega-bonde.  Han talar en blandning av engelska och spanska men det gör ingeting för det fullkomligt stormar omkring oss. Vi hör inte ett ljud.

Plötsligt kommer en orkanby, kan inte säga annat för den nästan blåser bort oss från vägen. Tur att jag inte står vid kanten för då har jag säkert rasat ner för sluttningen. Det finns inget räcken här heller. Väldigt otäckt. Vinden vrålar, sanden yr så vi stretar oss in i bussen igen. Jag har hjärtat i halsgropen med tanke på att vi står högt upp på en bergskam med stup på båda sidor och vägen är så smal att det ser ut som om däcken måste rulla utanför vägen. Bussen är ju ett verkligt vindfång. Inte nog med det nu möter vi en bil också!

I 20 sekunder står bussen och bilen och stirrar på varandra. Sedan lägger jeepen i backen och långsamt rör den sig bakåt. Vi efter. På en liten, liten utbuktning står nu den svarta jeepen och vi smyger förbi. Jag lovar att det är vattentätt mellan fordonen.

Vingårdarna här  liknar inga andra som vi sett på olika platser när vi varit ute och rest. Här klamrade sig vinrankorna fast på nästan lodräta bergssidor, kvadratkilometer efter kvadratkilometer stupar bergsidorna klädda med vinrankor. Det är så brant att inga fordon, stigar eller andra hjälpmedel kan användas. Allt sker för hand. Varje liten druva måste plockas utan redskap som underlättar och bäras i korgar upp för sluttningarna. Rankorna klipps två gånger per år och detta måste också ske klängande på sluttningarna.

Det här resulterar i att inga unga vill arbeta med vindruvorna eller vinframställning så att det här är en utdöende bransch om inte det går att förbättra och förenkla arbetet.

Lite tycker jag att man kunde ha moderniserat. I höstas såg jag vingårdarna i Moseldalen, visserligen inte fullt så branta sluttningar, där fanns linbanor och terrasser som underlättade arbetet. Finns säkert en anledning till att det inte går att bygga här. Jag ska väl inte lära vinbönderna som har arbetat i hundratals år på samma sätt, hur de ska jobba? De skulle nog bara ta några sekunder att sätta den här tanten på plats!.

Vi tar oss vidare, med guiden i bussen, till vingården i byn Moclinejo. Uppe på en brant bergsvägg klänger den lilla byn. Kyrkan i mitten och husen hängande runt omkring.  Vi styr in på en öppen plats och parkerar bussen. Går upp till det lilla bytorget. Vår chaufför går in på restaurangen (det finns bara en) och alla följer efter. Ställer sig i en lång rad efter honom. Lite snopen smyger jag ut när jag upptäcker att han bara skulle gå på toaletten.

Nu lotsas gruppen från det lilla torget och ner mot en klunga vackra små vita hus. Guiden öppnar några dörrar och där finns den gamla bodegan som var över hundra år gammal. Har varit på ganska många vingårdar men den här år i en klass för sig, verkligen välskött, trevlig och väldigt intressant.

Vi får smaka ett vitt vin som guiden säger är till för att skölja munnen med? Tänk vad man får lära sig hela tiden. Inte visste jag att vitt torrt vin behöver inte betyda att det ska matcha maten utan bara vara till för att skölja munnen med för att få fram smaken i maten. PS (Jag tycker guiden säger att visst får vi svälja vinet).DS

Malagavinet, det söta, som är gjort på torkade druvor är en dryck för gudar. Så underbart smakfullt.  Jag fick smaka på tre olika årgångar. Ljustgult som togs upp från en tank i golvet. Guldfärgat som tappades ur ett träfat och mörkt blodrött, åttaårigt som jag fick ur en flaska. Ungefär samma ljuvliga smak men djupare och fylligare för varje år.Vi tackar för den fina presentationen för att inte tala om allt det goda vinet och med en hel kartong full med sött starkt Malagavin gick vi tillbaka till det lilla torget och till restaurangen för att äta lunch.

Jag trycker i mig en stor salladstallrik (hade räckt som huvudrätt), grillat kött med patatas fritas, en underbar creme brylle med äpplen och grädde, (och varför inte fortsätta med vinnande koncept), ett glas vin.

Efter en enorm lunch sjunkner jag ner på sätet i bussen och det är alldeles knäpp tyst i bussen. Ingen orkar prata utan har nog med att beundra utsikten och att försöka hålla sig vaken.

Kryper upp i sängen, sätter luftpumpen på 30 grader och skriver det här. God natt.